YÄÄÄH, what a uppdaterar women jag är.

Men nu är det nämligen så att jag har extremt tråkigt. Sitter egentligen bara rakt upp och ner och gör ingenting. Stinas träning börjar om 20 min och slutar om 1h och 40 min. Min buss går hemifrån mig kvart över åtta. Sååå, vafan ska jag göra tills dess.. Plugga borde jag göra, men jag är fan inte taggad. Läsa hade jag kunnat göra men orkar fan inte det heller. Blä, fuck life. FUCK EVERYTHING. hahaha.  Nej för fan, sudda sudda sudda bort din sura min. Sudda sudda sudda bort din sura min. Munnen den ska skratta å va glad. Munnen har vi fått för att vi ska tralla tralla. Sudda sudda bort din sura min!  WOAHWOAH

Egentligen hade jag kunnat berätta sjukt roliga saker som har hänt min under åren där bland annat min kusin är inblandad. Men det vore fan för skämmigt. HAHAHA. Om det är någon som seriöst aldrig kan bli less på de historierna är det fan Anna Holmgren! Hon skrattar fan så att hon gråter.. varje gång! Har ni tur kanske jag drar de en annan gång, fast då måste ni be om det riktigt snällt(;(;(;

HAHAHAHA, eller nae. Måste fan berätta en sak nu.

Det här hände för kanske.. 4 år sedan?

Min kusin ( anna säger vi att hon heter) Anna var världens naturfreak. Hon älskade allt som hade med naturen att göra i stort sett. Framförallt alla dessa jäääävla djur. Jag var alltid den som var tvungen att följa med henne på hennes missions ute i skogen. Alla fågeljakter, Ormjakter, Råttjakter m.m ( listan är lång).

En dag, som vilken annan dag som helst, var vi ute mitt i djungeln. S.k.a Skurholmsberget. Denna dag var det ekorrar som gällde för Anna. Hon började med att försöka smyga sig på ekorrarna. När hon sedan märkte att det inge fungerade började hennes blick leta sig uppåt. Hon hittade tillslut ett ekorrbo med en mängd ekorrungar i.

Innan jag egentligen hann blinka var Anna upp i trädet. Jag kan då säga att det var inte ett litet träd. Nädå, det var fan det högsta trädet i hela den där jävla skogen.  Varje gång hon letade ett efter ett nytt fotfäste för att ta sig högre upp gick en gren av. Jag själv tänkte att den här ekorrjakten skulle bannemig vara den sista i Annas historia någonsing. Jag försökte med en lite bestämd röst ropa till Anna att hon borde komma ner, att det fanns ekorrar nere på marken också. Men hon sa bara helt coooollungt att det var okeeeej, allt var okeeeeej.

Efter en stunds klättrande var hon uppe i trädet. Och  ni kan ju nästan ana vad som hände då?
Jo, de där satans ekorrarna hoppade panik iväg till 45 träd längre bort och man kan nästan höra Annas besvikelse 10 meter ner på marken. Mitt i allt kaos ringer Annas mobil. Det är hennes pappa som säger att hon är 30 minuter försenad och att maten är klar. Anna lägger på och brister ut i gråt. " Pappaaa är jääääääääättteeee aaaaaaaarg på miiiiig" WOAAAAAAAAAAAAAAA. Jag försöker lugna henne genom att ropa att hon först och främst ska ta och komma ner och att han kanske inte alls var så sur som han lät.

Hon börjar sakt med säkert klättra ner, men hon märker efter ett tag att grenarna börjar ta slut. Hon brast ut ännu mer och ropade: " jag tar mig inte neeeeeeeeeeeeer WOOOAAAHH!"
Jag ropade att det var ingen panik, att det skulle lösa sig, (MEN KLART SOM FAN ATT DET INTE SKULLE GÖRA)

Hon började i panik glida ner för trädet fort uta helvete. Och efter många om och men var hon nere på fast mark. Annas kläder var förstörda, hennes ögon var rödsprängda och tårarna sprutade. 
 Jag sa egentligen ingenting till henne. Tog henne bara i armen och vi började gå hemåt.